To travel by bus in Southeast Asia

Att färdas med lokaltrafik i den här delen av världen är ofta ett mindre äventyr. Det är inte direkt lika punktligt som hemma i Sverige och det är heller inte lika smidigt att resa, då dåliga vägar, trasiga bussar och långa väntetider snarare är regel än undantag. Ingen av de längre bussresorna (+10 timmar) som vi hittills har upplevt och överlevt har gått smärtfritt. Har det inte regnat in på oss så har bussen gått sönder, och har inte det hänt så har packningen blivit blöt eller så har vi blivit flera timmar försenade. 

Den senaste bussresan från Luang Prabang i Laos till Chiang Mai i norra Thailand kan även den läggas till listan över "intressanta" resor. Vad vi trodde skulle vara en 18 timmar lång resa med  nattbuss (där man kan ligga ner), blev istället 24 härliga timmar på en vanlig buss. Att sitta lutad mot fönstret och försöka sova var bara att glömma, då väglaget nog bäst kan liknas vid en puckelpist och upplevelsen med en tur i en torktumlare (nej, Jo, vi har inte provat det).

Tidigt på morgonen (efter att redan ha rest i 13 timmar) blev vi beordrade att lämna bussen och fick en säkerhetsnål med ett rött band att sätta fast på tröjan. Att det var ett sätt att hålla koll på vilka som skulle vart förstod vi, men komisk nog fick i princip alla på den tomma busstationen dessa röda band. Vi kände oss lite som en skock märkta får (alternativt illegala flyktingar) då vi efter viss väntan blev inklämda i en liten lastbil och transporterades till passkontrollen och båten som tog oss över till gränsen till Thailand.

"Okey, now we walk!" sa sedan en thailändare och ledde en trött grupp med backpackers till en liten restaurang. Efter att ha frågat om vad som skulle hända härnäst fick vi svaret "Okey, you wait here. Two hours!". Tålmodigt väntade vi innan hälften av gruppen, ståendes på ett lastbilsflak, fördes till bussen som tog oss till Chiang Mai. Vad som hände den andra halvan av gruppen är för oss fortfarande oklart, då vi alla skulle till samma slutdestination men uppenbarligen inte fick åka med samma buss. Vi hade oturen att bli placerade längst bak i bussen där benutrymmet är minimalt och vi är ju föga förvånande betydligt längre än den genomsnittliga thailändaren. Dessutom satt det ett franskt par i övre medelåldern framför oss, som utan pardon (haha) och hänsyn, fällde ner stolsryggarna rakt på våra knän. Pricken över i:et på en lång och intressant bussresa! 

Oavsett hur länge en resa tar, så kommer man ju förr eller senare alltid fram. När det gäller bussresor i Sydostasien är "senare" definitivt mer vanligt förekommande.