Vietnam

Under våra 24 dagar i Vietnam skapades många fina minnen. Vi har besökt otroligt vackra platser och fått vara med om häftiga saker, men det som har gjort störst intryck på oss har varit alla fantastiska vietnameser som vi har mött.  Trevliga, tillmötesgående och alltid med ett leende på läpparna och ett skämt i bakfickan! Det är lätt att glömma bort att Vietnam är ett land som för mindre än 40 år sedan var i krig och bara har varit öppet för turister sedan 1995. Vi har fått en mer nyanserad bild av ett krig som för oss tidigare har känts väldigt avlägset men som nu kommit nära och berört. 

När vi besökte Cu Chi-tunnlarna hade vi en krigsveteran som guide. En sydvietnames som stred på amerikanernas sida och som under turen delade med sig av sina minnen från kriget. Han var väldigt tydligt med sin personliga åsikt och uttryckte sig många gånger på ett ganska radikalt sätt. Detta upprörde flera i gruppen, men vi var glada över att få höra "den andra sidan". När vi dagen efter besökte krigsmuseumet kändes det bra att ha fått ta del av hans vittnesbörd, då vi fick känslan av att museet glorifierade Viet Congs insats, eftersom det målades upp en bild av ett krig där bara ena sidan hade dödat. Alla är vi väl överens om att krig är av ondo och guiden upprepade flertalet gånger "Det fanns inga vinnare i det här kriget, bara förlorare", något som vi håller med om.

Under turen till Cu Chi fanns det möjlighet att få provskjuta vapen som användes under kriget. För oss kändes det bara osmakligt att befinna sig på en plats där folk faktiskt har skjutit ihjäl varandra  och samtidigt höra ljudet av skott som turister avfyrar för sitt eget höga nöjes skull. Att posera med peacetecknet ovanpå en stridstank som användes i kriget eller framför krigsmuseumet var inte heller något som kändes lockande. Det fick oss att undra om folk överhuvudtaget hade reflekterat över var de befann sig?!